QRs kommentar på DN Debatt

Igår skrev utbildningsradions ledning på DN Debatt om hur ”rasister på nätet försöker skrämma medier till tystnad” och lyfte upp problematiken kring att hundratals rasistiska kommentarer hotar, hatar och kränker medborgare i Sverige.

I nedvärderande ton och vulgära uttryck hävdar kommentatorerna människors särart. Det handlar inte om ett hatiskt inlägg, inte om två utan hundratals och ibland tusentals. Ofta är detta satt i system och undertecknas med hälsningsfraser som ”den tysta majoriteten”, som är uttryck som återfinns i nazismpropaganda.

Journalistkollegor frågar oss om vi ska kommentera gårdagens DNdebatt, och vi konstaterar trött att ”det var ju inget nytt.” QR har bevakat näthatet en längre tid och vi har skrivit om det flera gånger, från 2008 har vi specifikt följt det. I höstas bjöd vi in till ett panelsamtal i ämnet.

Vår sammanfattning är att det har blivit mer, det har blivit grövre och det som förut varit chockerande är idag vardagsmat. Det förekommer ideligen att journalister utsätts för hot och hat. I hatiska inlägg beskrivs vi journalister som samhällets fiende och därmed legitima byten eftersom vi anses vara ”svenskhetens motståndare".

Det räcker inte att tyst konstatera och se på när utvecklingen är som den är, det finns konstruktiva förslag kring hur man hanterar denna hatspiral. En ganska effektiv metod är att ta bort anonymiteten. Detta kan göras genom att man måste registrera sin facebook profil eller liknande för att kunna göra inlägg. Andra redaktioner har skaffat tilläggstjänster där läsare kan rangordna kommentarer efter relevans, samt rapportera kränkande kommentarer. En och annan tapper redaktör har spenderat timmar på att bemöta hatiska inlägg med resultat att få en aldrig sinande ström av ytterligare inlägg.

Här är några av de artiklar som QR har skrivit om näthat:
Nätmobb påverkar bevakningen av Landskronafallet

Så undviker nättidningar hatspiralen

Läsarkontakt utnyttjas av främlingsfientliga bloggare

TT förvirrar om Tucson-attentatet

Attentatet i Tucson, där Jared Lee Loughner dödade sex människor och skadade kongressledamoten Gabrielle Giffords har dominerat svenska utrikesnyheter sedan det skedde i lördags.

Som vanligt för stora utrikeshändelser får den svenska nyhetsbyrån TT en viktig funktion att förmedla nyheten eftersom många av Sveriges medier saknar egna korrespondenter på plats.

Så här skrev TTs reporter i en version av nyheten som publicerades på kanal 5:s text-tv i lördags förmiddag.

Notera sista meningen där reportern, troligtvis påverkad av det amerikanska sättet att förmedla nyheten, skriver:

"En 22-årig vit man, greps när han försökte fly efter dådet".

Det är svårt att som läsare inte dra slutsatsen att dådet måste ha vara av hatbrottskaraktär och att kongressledamoten Gabrielle Giffords därmed tillhört en av USAs etniska minoriteter.

Men, dagen efter skriver en av TTs reporter följande:

"Motivet till gårdagens massaker vid ett politiskt möte i Tuscon, där sex människor dödades, är ännu inte klarlagt".

Visst, TT skrev aldrig något om motivet i den första versionen av nyheten, men frågan är om inte om nämnandet av attentatmannens hudfärg ändå inte var en spekulation kring motivet.

"Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande", står det i de pressetiska reglerna.

Det känns som om det snart bara är vi på Quick Response som ständigt påminner journalister om den här regeln.

Svensk pressetik in memoriam

Quick Response summerar 2010 som året då nätets många invandringsfientliga till slut fick sitt stora genombrott i Sverige. Med representanter i riksdagen, välbesökta nyhetssajter och resurser att påverka etablerade mediers rapportering har de blivit en maktfaktor att räkna med.

Under året har Quick Response gjort sporadiska nedslag och rapporterat om denna utveckling. Vi har bland annat berättat om journalister som har känt sig tvungna att framhäva misstänkta personers etniska bakgrund eftersom uppgifterna redan publicerats på främlingsfientliga bloggar. Vi har också berättat att SD-sympatisörer vid flera tillfällen lyckats manipulera webbtidningars läsarkontakter. På vår hemsida kan du läsa alla artiklar.

Nu gnuggar vi vår spåkula och undrar: Vad kommer denna utveckling att få för konsekvenser för våra pressetiska regler? Kommer 2011 att bli året då etablerade medier definitivt kapitulerar inför etnohysterin och börjar framhäva misstänkta invandrades ursprung i brottsrapporteringen?

Kommer 2011 att bli året då vi skriver en dödsruna över den svenska pressetiken?

Förskjutning i journalisters språk?

För drygt en vecka sedan var jag i Finland för att föreläsa om hur svenska medier brister på olika sätt när det gäller bevakning av ämnen kopplade till hur dagens Sverige och svenskar ser ut. Tidigare föreläsningar i länder som Island och Norge hade lärt mig att det finns väldigt mycket som europeiska länders journalistik har gemensamt. Och visst var det så att finska journalister och antirasister måste hantera samma sorts problem som vi i Sverige.

För, precis som i Sverige och i övriga delar av Europa höjs röster mot muslimer i Finland. Och precis som i Sverige och i övriga delar av Europa har ordet ”kritisk” kapats av människor med främlingsfientliga åsikter. Tänk till exempel på den nederländske politikern Geert Wilders, som i svenska medier kallas för islamkritiker.

Forskaren Karina Horsti var upprörd över att ordet kritisk i dag blivit något annat än det som det än gång var. Hon menade att hon själv som forskare var en kritiker, men i dag förknippas inte ordet med det som hon håller på med.

Även det svenska journalistiska språket har även diskuterats i Sverige den senaste veckan. Till exempel skrev Annika Hamrud som tillsammans med Elisabet Qvarford nyligen kom ut med boken ”Svensk, svenskare… Ett reportage om Sverigedemokraterna” att journalister bör avkoda det främlingsfientliga Sverigedemokratiska språket. Att beskriva partiet som ”invandringskritiskt” som partiet själva kallar sig, blir följaktligen att köpa deras retorik, menar Annika Hamrud.

Jag håller med om att journalister ska akta sig för att överta eller normalisera ett främlingsfientligt språk, för vi riskerar ju annars att sprida ett antidemokratiskt perspektiv. Men, frågan är om den språkliga förskjutningen högerextremt ut inte redan har skett. På Twitter diskuterade flera journalister det här och refererade till TT:s artikel med nyheten om Svenskarnas Parti. Så här såg artikeln ut i Svenska Dagbladets version.

Ingressen lyder:

Svenskarnas Parti, som brukar beskrivas som nazistiskt, gör ikväll debut i fullmäktige i Grästorp där partiledaren Daniel Höglund valts in.

”Brukar beskrivas” är inte samma sak som att vara. Frågan är varför vissa journalister inte vågar kalla nazister för just det de är.

Att inte kalla nazister för nazister, är det att vara opartisk?

Apoteket säljer nu också Quick Repons. Slogan säkert, enkelt och snabbt skulle kunna funka på oss, med framför allt för ett graviditetstest. Lite kul är det också med den svengelska stavningen ;)

Islamskeptiker, islamkritiker eller islamofob?

Med risk för att låta lite väl självklar så måste jag ändå skriva det här: De ord vi använder oss av säger väldigt mycket om vår samtid.

Den holländske politikern Geert Wilders står just nu inför rätta för att eventuellt ha hetsat mot bland andra muslimer. Flera svenska medier, bland andra Svt, har då valt att kalla honom för "islamkritiker".

Visst handlar journalistik om att i störta mån inte välja sida, men varför då välja en term som framtställer Wilders som just det han vill, nämligen någon som bara kritiserar islam? Lite snabb research visar också att ordet "islamkritiker" är en favorit bland Sverigedemokrater och deras anhängare.

DNs Johan Croneman skrev följande i torsdagens tidning:

Han kallas "islamkritiker" i svensk tv, holländske Geert Wilders. Och doktor Goebbels, vad var han? Judeskeptiker? Wilders är vad som helst, förutom just islamkritiker.

Om Wilders fälls för hets mot folkgrupp kommer det att bli intressant att se om journalister väljer en annan term för att beskriva Wilders. Frågan är hur begreppsskalan egentligen ser ut? Islamskeptiker >> islamkritiker >> islamofob?

SD register ute på svt.se

För några timmar sedan har "vilket hävdas" delar av SDs medlemsregister funnits ute på nätet. Listan verkar snarare var en intresseanmälan för att ta emot ett informationspaket om SD. Under titeln "Lär känna dina Sverigedemokrater" går det att söka personer utifrån namn, ort eller adress. Givetvis är det oklart om listan är korrekt. Det blir misstänkt när "Johnny Balle" med 000-0 retar bloggen finns med. Känns tveksamt att SD skulle spara det. Samtidigt tycks flera adresser stämma, och det finns kommentarer såsom "är mycket intresserad", "vill jobba aktivt under valet" och liknande.

Oavsett så kommer det bli intressant hur media hanterar detta. Kollar de källorna? Kommer de att problematisera föreningsfriheten, eller lyfta fram en sannolikt ökad hotbild mot personer på denna lista, eller kommer det hela att gå förbi. Mer intressant är att jag hittade tråden i twitterrutan på svt.se, det är nog mer problematiskt för SVT.

Sverigedemokraterna in i riksdagen

I onsdags föreläste jag för Mittuniversitetets journaliststudenter och som vanligt (har nämligen föreläst för uniersitetets studenter en gång varje år i fem års tid) blev det intressanta diskussioner.

För många var Sverige då ett annat land än det är i dag.

Sverige saknade nämligen ett öppet främlingsfientligt parti i riksdagen och främlingsfientligheten i Sverige var närmast något man upprördes över rent principmässigt. Rasism är ju aldrig bra, men vi har inte ett så stort problem med det i det här landet.

Många av studenterna jag har föreläst för har hört av sig för att ställa ytterligare frågor. I dag fick jag frågan hur jag tror att Sverigedemokraternas valframgångar kommer att påverka Sverige och svenska medier.

Det enda jag kunde säga var: Jag hoppas att den antirasistiska rörelsen i Sverige vaknar till liv igen.

Bärplockarna, byvaktarna och vargen

Sent i onsdags ringde Petter Ljunggren från Medierna i P1 och ville att Quick Response skulle kommentera Arbetarbladets artikel Frustrationen ökar över brottsvåg. Petter berättade att en reporter var på väg till Gävle för där hände det grejer. Nedan finns mina tankar och funderingar och här kan ni lyssna på resultatet.

Artikeln handlar om situationen i orten Hamrånge, en bit utanför Gävle. Där finns det en grupp självutnämnda byvakter. De hävdar att bärplockarna bidrar till ökad brottslighet och för vissa är bärplockningen bara en täckmantel för brottslighet. Journalisten träffar en grupp byvaktare. De är besvikna på att polis, myndigheter och politiker inte tar situationen på allvar. Byvakterna är oroliga över att situationen kommer att sluta i något riktigt illa. Nu har de fått nog och organiserat sig som byvakter för att bevaka sitt samhälle nattetid. Artikeln avslutas med att byvakter får ett beredskaps-sms om att den misstänka gruppen bärplockare har setts bakom macken.

Ur ett journalistiskt perspektiv är det här självklart intressant, och självklart ska man skriva om frustrationen, motsättningarna och misstänksamheten. Mina kommentarer handlar om hur man skriver om det, vilka inkluderas, vilka tillåts komma till tals, hur förhåller sig journalisten till motsättningar och hur kan läsaren särskilja rykten eller myter från fakta?

Utifrån god pressetik ser jag tre återkommande punkter att problematisera;

• Andra sidan kommer inte till tals;
  

i artikeln riktar byvakterna en hel del misstankar mot bärplockarna utan att de får kommentera eller ge sitt perspektiv. I det här sammanhanget är det också relevant att intervjua polisen och andra berörda myndigheter samt politikerna. Nu skildras händelsen helt ensidig vilket är motsatsen en god pressetik, som strävar efter en allsidig nyhetsförmedling.

• Okritikisk till källorna;
  

med god pressektik granskar man källorna kritiskt och är noga med att kontrollera sakuppgifterna. I artikeln står de intervjuades åsikter helt oemotsagda. Här finns en rad följdfrågor som journalisten kunde ha ställt:

Är det alla bärplockare eller vissa individer som ni misstänker? Under vilket tidsspann har dessa brott skett? Hur tror ni bärplockarna upplever att ni övervakar dem? Är eran verksamhet verkligen laglig? Hur hade ni uppfattat det om ni var bärplockarna? Hur ser övriga invånare på att ni agerar byvakter? Vad säger polisen, är någon skäligen misstänkt? Har ni fått någon förklaring till varför de inte prioriterar det?

• Vi-och-dem perspektiv:
  

Vidare ska man enligt god pressetik var försiktig att framhäva berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

I artikeln beskrivs det som att byvakterna står för ”det inre”, ”godheten” och ”tryggheten”. Bärplockarna står för ”det yttre”, ”hotet” och ”kriminaliteten”. Här är det lätt att läsaren associerar orden bärplockare, utländsk och kriminell.

Denna berättardramaturgi riskerar att spä på splittringar fördomar och motsättningar tillskillnad från att skapa kunskap och förståelse. Hur påverkar den här artikeln nästa möte mellan en Hämrångesborna och bärplockarna?

Efter att läst artikeln några gånger förundras jag över hur redaktionen lät den här artikeln gå igenom. Hur kommer det sig att den ansvariga utgivaren, redigeraren och kollegorna inte reagerade? Samtidigt är jag själv journalist och vet vardagen där man strävar efter att skildra något rättvist samtidigt som man stångas med stress, press och deadlines. Ibland blir det fel. Det är därför man behöver sina kollegor och en ständig pågående dialog om vad och hur man skriver, så att feltänk stoppas, helst innan publicering.

Releasefest för Vår linje

I dag deltog Quick Response i releasefesten för Vår linje, en lokaltidning som bevakar Hjulsta, Tensta, Rinkeby, Kista och Husby i nordvästra Stockholm. Festen inföll samtidigt som Somalias nationaldag så det var många glada människor på Rinkeby torg. Den svensksomaliska minoriteten är som bekant stor i Rinkeby.

Varför en ny lokaltidning? Så här står det i Vår linjes ledare:

Det räcker inte att rycka ut till förorten bara när det brinner. Det räcker inte med enbart eländesrapportering. Medierna måste behandla förortsborna på samma sätt som andra Stockholmare: medborgare med egen röst och massor med engagemang.

Quick Response tycker att Vår linjes första nummer är fantastiskt bra. Det är ingen tidning som skönmålar eller duckar för svåra frågor. Tvärtom. Vi läser en artikel om män som kastar blickar och glåpord till kvinnor som besöker ett mansdominerat kafé på Rinkeby torg, en annan artikel om medborgarmöten som hölls efter den uppmärksammade branden i början av juni och flera andra artiklar om bristen på kommunal service i bevakningsområdena.

Det är granskande utan att vara svartmålande. Det är angeläget. Det är bra journalistik helt enkelt, nyttig för alla som bor i områdena. Och bäst av allt: det är 20 ungdomar som tillsammans har tagit fram tidningen. De flesta av dem är från Rinkeby. Rouzbeh Djalaie, en av grundarna till tidningen Södra sidan, har fungerat som mentor åt ungdomarna. Han är också chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen.

Quick Response ser fram emot nästa nummer av Vår linje!

(Nedan: Evis från Quick Response intervjuar Rouzbeh Djalaie på Rinkeby torg)

Är mänskliga rättigheter "svenska" värderingar?

Jag har tidigare kritiserat hur svenska medier sätter likhetstecken mellan "svenska" värderingar och demokrati och mänskliga rättigheter, som om de vore utbytbara synonymer. Det är konstigt att inte fler journalister ifrågasätter varför Sverige med jämna mellanrum får internationell kritik för brott mot mänskliga rättigheter. Troligtvis ställer sig svenska journalisters och (och svenska myndigheters) självbilden av att vi i Sverige är ledande inom demokrati och mänskliga rättigheter i vägen för en ordentlig kritisk granskning. Det är inte vi som bryter mot mänskliga rättigheter, det är dom.

Jag blev postitivt överraskad av att se att samma tidning som publicerade TT-artikeln med rubriken "Invandrare ska lära sig våra värden" har journalister som inte rakt av köper politikers världsbild, utan väljer att ifrågasätta och problematisera politiska initiativ. Synd bara att artikeln är så kort. Hade gärna sett fler frågor ställas kring hur det hela ska gå till.

Uppdatering: Såg just att Sverige får kritik från UNHCR för massavvisning av irakier.

Bra artikel om asylmottagande

Dagens Nyheter hade en fin artikel om en en asylsökande man från Afghanistan som begick självmord i ett svenskt häkte. Artikeln ger en gripande berättelse om en människas ofattbara öde. Men den sätter också händelsen i ett sammanhang. I en faktaruta får vi veta att Sverige flera gånger har kritiserats för att asylsökande och andra isoleras i små, trånga häktesceller.

Ett människoöde som får berätta om ett större sammanhang.

Journalistik när den är som bäst (och mest hjärtslitande).

"PK-taliban"

Att Quick Response får in relativt många hatbrev är besynnerligt med tanke på att vi alltid har förordat samtal och dialog framför pekpinnar och provokationer. Det är förstås lätt att deppa över hatbrev, men ibland är de ju bara fasligt roliga. Häromveckan var det till exempel någon som avslutade en ursinnig kommentar med följande punch line:

Klipp er och skaffa riktiga jobb, era förbannade PK-talibaner.

PK-taliban, vilken fantastiskt rolig oxymoron.

Andra epitet som vi har blivit tilldelade den senaste tiden är "vanelögnare" (på en stor, främlingsfientlig sajt) och "invandrartidning" (i nationaldemokraternas husorgan Nationell idag, som numera får statsbidrag på 2,3 miljoner kronor).

Tack för alla roliga stunder, hörni!

Förorter

Dessa älskade, hatade förorter.

I söndags hamnade de återigen i mediernas blickfång.

Sveriges radio P1 sände dokumentären Tensta ligger mitt i Sverige. Journalisten Johanna Langhorst reste tillbaka till förorten Tensta i Stockholm. Där bodde hon i 17 år. Ända tills äldste sonen rånades för andra gången. Då flyttade familjen.

I dokumentären vill Johanna ta reda på vad "felet" är med Tensta. Varför tillåts ett ungdomsgäng, som enligt polisen består av 30 personer, härja fritt i en stadsdel med 17 000 invånare? Och varför blir dessa ungdomar representanter för alla Tenstabor när medierna rapporterar om stadsdelen?

Det är en dokumentär som ställer frågor. Johanna vrider och vänder på debatten om de svenska förorterna. Hon låter många röster höras. Redovisar flera perspektiv. Och jag tycker att det blir bra. På det stora hela. Här är några anledningar:

• Dokumentären gör det tydligt att det är ett litet antal ungdomar som lever rövare i Tensta. Dessa ungdomar beskrivs inte som representanter för alla Tenstabor.
• Det framgår att det finns personer i Tensta som engagerar sig för en bättre och tryggare stadsdel. Människor beskrivs inte som passiva.
• Dokumentären visar att det finns Tenstabor som älskar sin stadsdel och aldrig skulle vilja flytta därifrån.
• Det framgår att det finns sociala faktorer bakom många problem i Tensta. Skolan har till exempel en tuff uppgift att ta hand om nyanlända.
• En extra guldstjärna får Johanna Langhorst för att hon avslöjar innerstadsbors fördomar om Tensta och för att hon vågar diskutera mediernas ansvar för bilden av Tensta. Varför rapporterar ingen om det "segrerade Bromma"? Eller om det "farliga Södermalm", där det anmäls fler våldsbrott per invånare än i Botkyrka kommun?

Minus får dokumentären för att den utgår från att något faktiskt är "fel" med Tensta. Jag tycker också att den var något spretig. Det ställdes många frågor men svaren uteblev.

Läs även Johanna Langhorsts debattartikel i SvD.

SvD publicerade samma dag detta reportage. Det saknar många av de pluspoäng som Johanna Langhorst fick med i sin dokumentär (se punktlista ovan).