Bärplockarna, byvaktarna och vargen

Sent i onsdags ringde Petter Ljunggren från Medierna i P1 och ville att Quick Response skulle kommentera Arbetarbladets artikel Frustrationen ökar över brottsvåg. Petter berättade att en reporter var på väg till Gävle för där hände det grejer. Nedan finns mina tankar och funderingar och här kan ni lyssna på resultatet.

Artikeln handlar om situationen i orten Hamrånge, en bit utanför Gävle. Där finns det en grupp självutnämnda byvakter. De hävdar att bärplockarna bidrar till ökad brottslighet och för vissa är bärplockningen bara en täckmantel för brottslighet. Journalisten träffar en grupp byvaktare. De är besvikna på att polis, myndigheter och politiker inte tar situationen på allvar. Byvakterna är oroliga över att situationen kommer att sluta i något riktigt illa. Nu har de fått nog och organiserat sig som byvakter för att bevaka sitt samhälle nattetid. Artikeln avslutas med att byvakter får ett beredskaps-sms om att den misstänka gruppen bärplockare har setts bakom macken.

Ur ett journalistiskt perspektiv är det här självklart intressant, och självklart ska man skriva om frustrationen, motsättningarna och misstänksamheten. Mina kommentarer handlar om hur man skriver om det, vilka inkluderas, vilka tillåts komma till tals, hur förhåller sig journalisten till motsättningar och hur kan läsaren särskilja rykten eller myter från fakta?

Utifrån god pressetik ser jag tre återkommande punkter att problematisera;

• Andra sidan kommer inte till tals;
  

i artikeln riktar byvakterna en hel del misstankar mot bärplockarna utan att de får kommentera eller ge sitt perspektiv. I det här sammanhanget är det också relevant att intervjua polisen och andra berörda myndigheter samt politikerna. Nu skildras händelsen helt ensidig vilket är motsatsen en god pressetik, som strävar efter en allsidig nyhetsförmedling.

• Okritikisk till källorna;
  

med god pressektik granskar man källorna kritiskt och är noga med att kontrollera sakuppgifterna. I artikeln står de intervjuades åsikter helt oemotsagda. Här finns en rad följdfrågor som journalisten kunde ha ställt:

Är det alla bärplockare eller vissa individer som ni misstänker? Under vilket tidsspann har dessa brott skett? Hur tror ni bärplockarna upplever att ni övervakar dem? Är eran verksamhet verkligen laglig? Hur hade ni uppfattat det om ni var bärplockarna? Hur ser övriga invånare på att ni agerar byvakter? Vad säger polisen, är någon skäligen misstänkt? Har ni fått någon förklaring till varför de inte prioriterar det?

• Vi-och-dem perspektiv:
  

Vidare ska man enligt god pressetik var försiktig att framhäva berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

I artikeln beskrivs det som att byvakterna står för ”det inre”, ”godheten” och ”tryggheten”. Bärplockarna står för ”det yttre”, ”hotet” och ”kriminaliteten”. Här är det lätt att läsaren associerar orden bärplockare, utländsk och kriminell.

Denna berättardramaturgi riskerar att spä på splittringar fördomar och motsättningar tillskillnad från att skapa kunskap och förståelse. Hur påverkar den här artikeln nästa möte mellan en Hämrångesborna och bärplockarna?

Efter att läst artikeln några gånger förundras jag över hur redaktionen lät den här artikeln gå igenom. Hur kommer det sig att den ansvariga utgivaren, redigeraren och kollegorna inte reagerade? Samtidigt är jag själv journalist och vet vardagen där man strävar efter att skildra något rättvist samtidigt som man stångas med stress, press och deadlines. Ibland blir det fel. Det är därför man behöver sina kollegor och en ständig pågående dialog om vad och hur man skriver, så att feltänk stoppas, helst innan publicering.