Förorter

Dessa älskade, hatade förorter.

I söndags hamnade de återigen i mediernas blickfång.

Sveriges radio P1 sände dokumentären Tensta ligger mitt i Sverige. Journalisten Johanna Langhorst reste tillbaka till förorten Tensta i Stockholm. Där bodde hon i 17 år. Ända tills äldste sonen rånades för andra gången. Då flyttade familjen.

I dokumentären vill Johanna ta reda på vad "felet" är med Tensta. Varför tillåts ett ungdomsgäng, som enligt polisen består av 30 personer, härja fritt i en stadsdel med 17 000 invånare? Och varför blir dessa ungdomar representanter för alla Tenstabor när medierna rapporterar om stadsdelen?

Det är en dokumentär som ställer frågor. Johanna vrider och vänder på debatten om de svenska förorterna. Hon låter många röster höras. Redovisar flera perspektiv. Och jag tycker att det blir bra. På det stora hela. Här är några anledningar:

• Dokumentären gör det tydligt att det är ett litet antal ungdomar som lever rövare i Tensta. Dessa ungdomar beskrivs inte som representanter för alla Tenstabor.
• Det framgår att det finns personer i Tensta som engagerar sig för en bättre och tryggare stadsdel. Människor beskrivs inte som passiva.
• Dokumentären visar att det finns Tenstabor som älskar sin stadsdel och aldrig skulle vilja flytta därifrån.
• Det framgår att det finns sociala faktorer bakom många problem i Tensta. Skolan har till exempel en tuff uppgift att ta hand om nyanlända.
• En extra guldstjärna får Johanna Langhorst för att hon avslöjar innerstadsbors fördomar om Tensta och för att hon vågar diskutera mediernas ansvar för bilden av Tensta. Varför rapporterar ingen om det "segrerade Bromma"? Eller om det "farliga Södermalm", där det anmäls fler våldsbrott per invånare än i Botkyrka kommun?

Minus får dokumentären för att den utgår från att något faktiskt är "fel" med Tensta. Jag tycker också att den var något spretig. Det ställdes många frågor men svaren uteblev.

Läs även Johanna Langhorsts debattartikel i SvD.

SvD publicerade samma dag detta reportage. Det saknar många av de pluspoäng som Johanna Langhorst fick med i sin dokumentär (se punktlista ovan).